Pepparrot - en nyttoväxt för mat och medicin

av Katarina Wedelsbäck Bladh

Pepparrot (Armoracia rusticana P. Gaertn., B. Mey. & Scherb.) har med sin karakteristiskt starka och bittra smak en lång tradition både som krydda och medicinalväxt (Courter och Rhodes, 1969; De Candolle, 1885). Många myter och berättelser är också knutna till pepparroten. Bland annat tror man att de gamla grekerna använde det som ett afrodisiakum (Shehata et al., 2009) medan man i norden trodde att den kunde skydda mot ormbett (Klemming, 1886). Enligt en sägen skall också oraklet i Delphi berättat för guden Apollo att "disa är värd sin vikt i bly, betor sin vikt i silver och pepparrot sin vikt i guld" (Duke et. al., 2003).

Pepparrot har sitt ursprung från de västra delarna av Ryssland (Mossberg och Stenberg 2003). Den tros ha införts till de centrala delarna av Europa under medeltiden och till de norra delarna av Europa under 1200-talet (De ­Candolle, 1885). Idag, hittar man förvildad pepparrot från Frankrike och de brittiska öarna i väster till Ryssland, Kaukasus och Sibirien i öster (Anderberg och Anderberg, 2010; Bush, 1939). I Nordamerika finns pepparrot i huvudsak i nordöstra delen av USA, men den har också spritt sig till många andra om­råden (Anderberg och Anderberg, 2010; Shehata et al., 2009). I Norden har den med tiden blivit naturaliserad och den är nu vanligt i ­Danmark och de södra delarna av Sverige upp till Dalarna. Den finns också längs kusten vid Botten­viken mellan Sverige och Finland (Mossberg och Stenberg, 2003). I Norge följer pepparroten främst kustlinjen upp till Nord-Trøndelag där ­Christian Gartner 1694 skrev att den växer vilt i närheten av Trondheim (Åsen, 2007; Balvoll, 1994). Ett annat tidigt fynd av pepparrot i Norge har registrerats 1870 vid Gomalandets gravsted i Kristiansund där man noterat att det funnits i ballastjord (Artsdatabanken, 2017).

Pepparrot i Antikens Rom och i Grekland

Den romerska naturalisten och filosofen Plinius den äldre, (23-79 e.Kr), ­nämner pepparrot i sin "Naturalis Historia" publicerad omkring 77-79 e.Kr. Han rekommenderade Persicon napy färsk-riven för matsmältningen efter en kraftig måltid (Bostock, 1855; Courter och Rhodes, 1969). En annan be­skrivning av en växt som tros vara pepparrot, återfinns i "De Materia ­Medica" skriven av den grekiska läkaren Pedanius Dioskorides (40-90 e.Kr). Han namngav växten till Sinapi perscium eller vild rädisa och nämnde att roten var tunn och lång där både rötter och blad kunde ätas kokta (Beck, 2005). I Pompeji har man också funnit målningar av långa vita rötter (Feemster et al., 2002), där vissa forskare tror att det kan vara avbildningar av pepparrot.

Introduktion av pepparrot till centrala och östra Europa samt Storbritannien

Användningen av pepparrot som medicinalväxt spred sig från östra medelhavsområdet både nord- och västerut under medeltiden (De Candolle, 1885). Hildegard av Bingen (1098-1179), en tysk abbedissa och grundare av kloster, skrev olika texter om teologiska, botaniska och medicinska ämnen. I sin bok om medicinalväxter, rekommenderade hon pepparrot blandat med varmt vin eller vatten som en behandling för lung-och hjärtsjukdomar (Schweiger och Kammerer, 1998). Omkring 300 år ­senare, hävdade hertigen Johannes Alchimista (1406- 1464) i Baiersdorf Bayern, att han introducerade pepparroten i odling i Tyskland efter en av sina resor utomlands. Andra noteringar om pepparrot finns i Das Kreüterbuch från 1528, där det beskrivs hur frön, blad, bitar och saft från färska rötter av pepparrot kunde användas. Pepparrot som maldes till ett pulver föreslogs hjälpa till att läka svåra sår och var bra för behandling av bett från giftiga djur. Genom att äta en bit pepparrot på morgonen kunde man förebygga att bli förgiftad under dagen (Beck, 2005). Den tyska botanisten Leonhart Fuchs (1501-1566) skrev också år 1543 att pepparrot som han kallade Raphanus sylvestris, odlades i trädgårdar, men att den också växte vilt i stora områden i Tübingen i sydvästra Tyskland (Becker-Dillingen, 1938; Meyer et al., 1999).

Til minne om jødenes lidelser

Pepparrot blev också en del i den traditionella maten för europeiska judar vid påsk. Bitterheten i växten skulle påminna om förfädernas lidande vid uttåget ur Egypten. Pepparrot användes som en ersättning för romansallad, som inte fanns tillgänglig i centrala och östra delarna av Europa tidigt på våren (Schaffer 1981).

I Tyskland startade den kommersiella produktionen av pepparrot tidigt, man var också snabb med att starta en export till andra länder. Pepparrotsmarknaden i Bayern påstår sig vara den äldsta i världen och går tillbaka till början av 1800-talet. Odling av peppar­rot var en viktig inkomstkälla och i vissa fall "källa till välstånd" (Vogel, 1996). Baiersdorf är fortfarande ett av de viktigaste odlingsområden i Tyskland med en produktion på 1200 ton per år, vilket är 60% av den totala tyska produktionen. Idag är Ungern huvudproducenten av pepparrot i Europa med ca 50% av den europeiska produktionen (Marosi, 2008).

Kunskap om pepparrotsodling och användningen av roten som medicinal­växt har troligen spridits från kloster i Centraleuropa till Storbritannien. Detta bekräftas av att man funnit fynd från 1400-talet som visar frön av pepparrot vid klostret Paisley Abbey i Skottland (Dickson, 1996). Plantor av pepparrot spred sig sedan från trädgårdar och enligt den engelska ört­kännaren John Gerard (1545-1611), kunde man finna pepparrot vildväxande i flera delar av England i slutet av de femtonhundratalet (Grieve 1979).

Mot skjørbuk for sjøfolk

Även om pepparrot ansågs lindra olika former av smärta eller till och med bota en rad sjukdomar var den mest känd som botemedel mot skörbjugg (Gréen, 1976; Tillhagen, 1977). Under långa resor på sjön hade man sällan tillgång till färska grönsaker eller frukt och man saknade därför C-vitamin i ­kosten. ­Bristen av C-vitamin orsakade ofta skörbjugg ombord på skeppen. John ­Woodall (1570-1643) en engelsk militärkirurg i Ostindiska kompaniet, skrev i sin bok, The Surgeon Mate (1617) listor på växter och deras användning som läkemedel på långa resor till havs. Boken publiceras flera gånger och i ut­gåvan från 1639, ägnade han 15 sidor om skörbjugg och hur man kunde bota sjukdomen. Han skrev att "vi har i vårt eget land många utmärkta växter som skörbjugsört och pepparrot...". Både blad och rötter användes för ­behandlingen (Villner 1986; Woodall 1639). Plantorna var lätta att förvara ­under lång tid, och de var även möjliga att odla i sand på fartygen (Gréen, 1976). Även örtkännaren William Coles (1626-1662) rekommenderade peppar­rot för behandling av skörbjugg och malaria (Sumner, 2004). Nästan 300 år efter att dessa skrifter publicerades kom forskare på att den aktiva substansen som botade skörbjugg var vitamin C. Att pepparrot kunde vara ett bra botemedel kan förklaras av att den genomsnittliga C-vitaminhalten i pepparrot är tre gånger högre än i citrusfrukter (Livsmedelsverket, 2010).

Pepparrotens införsel till Norden

Vissa källor menar att pepparrot kom till Norden redan under vikingatiden men det är svårt att finna något bevis för detta. Det skulle dock kunna vara troligt då vikingarna färdades på floderna i Ryssland där pepparrot har sitt ursprung, även om inga källor har bekräftat det. Den första skriftliga dokumentationen om pepparrot i Skandinavien är troligtvis från 1100-talet av dansken Henrik Harpestreng (1164-1244), (Lange, 1999). I hans "Liber herbarum", som var färdig strax före hans död, nämns flera sätt att använda peppar­rot som medicin och till annan hjälp. "Pepparrot ger värme och är bra mot dövhet". "Om du gnuggar händerna med pepparrot du kommer att hantera ormar utan att få bett" (Klemming, 1886). Blandat med körsbärsblad, användes den för att få en klar och blek hy (Kristensen, 1920; Rylander Hansen och Lyshede, 2005).

Det finns också dokumentation om att man använde pepparrot på de svenska klostren. Under år 1440, skrev munkarna på Vadstena kloster en örtabok som de skickade till sitt systerkloster i finska Nådendal. I denna så kallade Nåden­dalsklosterbok är pepparrot nämnd bland andra örter som malört, kamomill och salvia (Löfgren, 2009). Det finns också information om leveranser av peppar­rot till olika kloster i Danmark. Under denna tid blev den också allt vanligare i de danska hushållen (Brøndegaard, 1978).

Under 1700-och 1800-talet talas det om odling på gårdar i Danmark och ­Norge, där det utgavs en premie för produktion av stora mängder av ­pepparrot. Intäkterna från en sådan gröda kan ha varit ganska hög. År 1883, ­betalade man ca 2000 DKK per hektar i Danmark, motsvarande cirka 10 000 € idag (Edvinsson och Söderberg, 2007; Åsen, 2007). De nordiska länderna var dock inte självförsörjande utan både Norge och Danmark importerade stora ­mängder pepparrot från Tyskland (Brøndegaard, 1978; Åsen, 2007).

I Danmark startades den första storskaliga produktionen av pepparrot 1818 av en lärare vid Erslev på Jylland som ville konkurrera med importen från Tyskland. Senare blev import av pepparrot till Danmark tullbelagd för att skydda den inhemska produktionen (Brøndegaard, 1978). I Sverige startade en stor produktion av pepparrot i slutet av 1800-hundratalet i Enköping, 100 km väster om Stockholm där staden snart fick smeknamnet "pepparrots­staden." Produktionen i Enköping var som störst runt åren 1880-1890 då arealen för pepparrotsodling omfattade ca två tredjedelar av alla odlingar i staden. ­Under år med hög avkastning kunde skörden nå 30 000 kg. I början av nitton­hundratalet minskade produktionen då lantarbetarna började arbeta i nyetablerade industrier. ­Produktionscentrum flyttade då till Halland på västkusten där grödan frodades på marker som tidigare varit havsbotten (Enköpings ­Museum, 2007).

Under slutet av 1900-talet minskade den nordiska produktionen av pepparrot drastiskt och räknas nu som en nischgröda. I Sverige produceras idag pepparrot på ca. 9 hektar av endast några få odlare (Statens Jordbruksverk, 2009). Fram till 1990-talet var Danmark i stort sett självförsörjande på pepparrot med odlingar koncentrerade till de södra delarna av Fyn men idag har man även här bara ett fåtal odlare kvar. Odling av pepparrot är mycket arbetskrävande och det är svårt att få ekonomi i produktionen. Detta gör att det nu importeras en stor del av pepparroten från Kina (Henriksen och Bjørn, 2004).

Förändring från läkemedel till mat

Seden att använda pepparrot som tillbehör till mat kom troligen först i de ­norra delarna av Europa. År 1571 skrev Matthiolus (1501-1577), en läkare och naturforskare från Venedig, att "tyskarna kallar pepparrot CREN och de och de ungerska och polska folken äter denna rot som en krydda till sina måltider." Detta visar att det inte vanligt att äta pepparrot i de södra delarna av Europa vid denna tid (Becker-Dillingen, 1938). Förändringen att använda pepparrot som en krydda till mat istället för bara som en medicinalväxt kom troligen i mitten av 1500-talet från Tyskland och spred sig till England och senare även till de nordiska länderna. Engelsmannen John Parkinson (1567-1650) skrev i hans "Theatrum Botanicum" (1640) att pepparrot var för allmogen och starka arbetande män men varnade att det var för stark för andra med känsliga magar (Grieve, 1979). Även i Sverige blev det vanligt att servera pepparrot tillsammans med mat. I en beskrivning av ett bröllop 1830 beskrev man att gästerna erbjöds en mängd olika rätter med kött och fisk, där alla kompletterades med färskriven pepparrot (Howitt, 1867).

Nya etnobotaniska uppgifter som samlats in från Österrike, Bulgarien, ­Rumänien och Ryssland visar att man i dessa länder fortfarande använder ­roten som både mat och medicin. Studien visar att 50% av de tillfrågade ­använde pepparrot som livsmedel och 30% som medicin (Sampliner och ­Miller, 2009). Andra användningsområden var som konserveringsmedel, anti­septiskt medel, eller som foder. En majoritet av de tillfrågade använde roten medan resten föredrog bladen. I Polen är pepparrot vanlig där den både odlas men ­också samlas in från det vilda. Både rötter och blad används för smak­sättning ­eller som konserveringsmedel. En gammal sed i Polen är också att placera ett ­pepparrotsblad under brödet vid bakning för att förhindra att det fastnar och för smaksättning (Lucasz och Szymanski, 2007).

Användningen av färsk pepparrot har minskat i de flesta hushållen under de senaste decennierna. Man lagar mindre traditionell husmanskost där pepparrot ingår i rätterna. Pepparrot används också vid konservering av gurkor, rödbetor med mera på grund av dess antibakteriella egenskaper. Då ­konservering är en tidskrävande aktivitet som få människor har tid till har även detta ­användningsområde minskat.

Nya användningsområden för pepparrot har dock utvecklats med influenser av mat från andra delar av världen. Wasabi (Wasabia japonica (Miq.) ­Matsum.) är en krydda i det japanska köket som ofta används som smaksättare till sushi och sashimi. Både pepparrot och wasabi tillhör Brassicaceae ­familjen, med växter rika på svavelhaltiga glykosider som kallas glukosinolater. Den mest ­dominerande glucosinolaten i dessa växter är sinigrin. När cellerna i ­dessa ­växter sönderdelas bildas ämnet allylisothiocyanath som ger den typiska ­skarpa smaken i de båda växterna (Yu et al., 2001). Wasabi är både svårare och dyrare att producera än pepparrot och i många så kallade wasabiprodukter, är ­wasabin därför ersatt med en pasta eller ett pulver av pepparrot som färgas grön (Oregon State University, 2010).

Gjør roastbiffen trygg

Idag finns det en efterfrågan från livsmedelsindustrin att använda naturliga ingredienser som konserveringsmedel i mat. Pepparrotens allylisotiocyanat har undersökts för att kunna tillföra detta till produkter såsom rostbiff för att ­skydda mot skadliga mikroorganismer. Pepparrot ger ett effektivt skydd mot bakterier, svampar och insekter där allylisotiocyanaten hämmar tillväxten av tex. Escherichia coli, Listeria monocytogenes, Salmonella typhimurium, och Staphylococcus aureus (Lin et al. 2000,Ward et al. 1999). Allylisotiocyanat från pepparrot har också visat sig vara effektiv mot angrepp på fisk. ­Saprolegnia parasitica är en parasit som ofta orsakar allvarliga skador på ­sötvattensfisk. ­Fiskodlingar har tidigare behandlats med malakitgrönt som är cancerogent och därför drogs tillbaka under 2003. Med hjälp av ­allylisotiocyanat som ­fungicid mot Saprolegnia parasitica kan man nu använda ett miljövänligt ­alternativ (Khomvilai et al., 2006).

Universalmedisin

Vissa nedbrytningsprodukter från kålväxternas glukosinolater har anti-­cancerogena egenskaper (Weil et al., 2005), där värdet av en kost rik på kål­växter för att skydda från olika cancerformer diskuteras (Nilsson et al, 2006). Broccoli är känd att ha höga halter av en glukosinolat som vid hydrolys ger en ­allylisotiocyanat som kallas sulforaphane. Pepparrot innehåller mer än 10 ­gånger så mycket glukosinolater som broccoli. De höga nivåerna av sinigrin i pepparrot gör denna rot intressant som en möjlig cancerskyddande ­komponent i dieten (Talalay och Fahey, 2001). Andra studier visar att allylisotiocyanat kan hämma olika former av prostatacancer (Srivastava, 2003), lungcancer och utvecklingen av tumörer i lever och mage (Kosson och Horbowicz, 2008). Dessa studier visar att pepparrot är lika aktuell idag som för några hundra år sedan.

I papirutgaven fins flere bilder, illustrasjoner, kart og en tabell som viser anvendelse av pepperrot i ulike land og under ulike tidsperioder.

 

Kilder

Anderberg, A. och A. Anderberg. 2010. Den virtuella floran. Insamlad från http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/armor/armorus.html Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. 3 mars 2010.

Artsdatabanken 2017. http://artskart.artsdatabanken.no/FaneObjektInfo.aspx. Insamlad 20.5.2017

Balvoll, G. 1994. Horticultura: norsk hagebok frå 1694 av Christian Gartner. Landbruksforl. Oslo. ISBN 8252916767. http://urn.nb.no/URN:NBN:no-nb_digibok_2012102938002

Beck, L.Y. 2005. Pedanius Dioscorides of Anazarbus. De Materia Medica, Olms-Weidmann, Hildesheim, Tyskland. 540 sidor.

Becker-Dillingen, J. 1938. Handbuch des gesamten Gemüsebaues einschliesslich der Gewürz- und Küchenkräuter, 3 uppl. Paul Parey, Berlin. 872 sidor.

Bostock, J. 1855. Pliny the Elder. The Natural History, Book XXVII. A Description of Plants, and of the Remedies Derived from them, vol. 27. Taylor and Francis, London.

Brøndegaard, V. J. 1978. Folk og Flora: Dansk Etnobotanik. Rosenkilde & Bagger, Köpenhamn, Danmark. 340 sidor.

Bush, N. A. 1939. Armoracia. Sidan 141–143 in V. L. Komarov and N. A. Bush, eds., Flora of the USSR 8. (English translation by R. Lavoott, 1970, 8:107–109. Jerusalem).

Courter, J. W. och A. M. Rhodes. 1969. Historical Notes on Horseradish. Econ. Bot. 23:156-164.

Dalby, A. 1998. Cato, M. P. On Farming De Agricultura, Prospect Books, Totnes, Devon, UK. De Candolle, A. 1885. Origin of Cultivated Plants, D. Appleton & Company, New York. S. 33-36.

Dickson, C. 1996. Food, medicinal and other plants from the 15th century drains of Paisley Abbey, Scotland. Veget. Hist. Archaeobot. 5:25-31.

Duke, J. A., M. J. Bogenschutz-Godwin och J. Ducellier. 2003. CRC Handbook of Medicinal Spices. CRCs Press, Boca Raton, FL. 343 sidor.

Edvinsson, R., och J. Söderberg. 2007. Svenska riksbanken. Consumer Price Index 1291-2006.

Insamlad 3 maj 2010, from http://www.riksbank.com/templates/ Page.aspx?id=27404.

Enköpings Museum. 2007. Med rötter i Enköping-en pepparrotshistoria med recept. Alfaprint, Sundbyberg, Sverige. 64 sidor.

Ervast, P. 1840. Ethno Pharmacology and Domestic Drugs in Finland, Doctoral thesis Frenckell & Son, Helsingfors. 70p. (In Swedish).

Fristedt R.F., 1873. Organisk Pharmacologi med särskild hänsyn till nu gällande skandinaviska pharmakopaeer Från medicinskt naturalhistorisk synpunkt. Ivar Haeggströms tryckeri

Feemster Jashemski, W. M., och F. G. Meyer. 2002. The Natural History of Pompeii. Cambridge University Press, Cambridge, UK. 499 sidor.

Gréen, S. 1976. Kryddor: Historia och folktro: kryddgård, odling och användning. LTs Förlag, Stockholm. 197 sidor.

Grieve, M. 1979. A Modern Herbal, 5th ed. Lowe and Brydone Printers LTD, Thetford, UK.S. 417-419

Henriksen, K., och G. Bjørn. 2004. Dyrkning af peberrod. Grøn Viden, Havebrug nr. 160: 1-6. DJF Publications, DigiSource, Danmark.

Hortus Sanitas Germanice. 1528. Das Kreüterbuch oder Herbarius der gesuntheit. Balthasar Beck, Strassburg, Tyskland.

Howitt, M. 1867. Ett år hos Fredrika Bremer: Part 2. Sigfrid Flodins Boktryckeri, Stockholm. 260s

Khomvilai, C., M. Kashiwagi, och M. Yoshioka. 2006. Fungicidal activities of horseradish extract on a ?sh-pathogen oomycetes, Saprolegnia parasitica. Bull. Fac. Bioresources, Mie Univ. 33:1-7.

Klemming, G. E. 1886. Läke- och örte-böcker från Sveriges medeltid, vols. 1–3. P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, Sverige. 502 sidor.

Kosson, R., och M. Horbowicz. 2008. Effect of long term storage on some nutritive components and isothiocyanates content in roots of two horseradish types. Veg. Crops Res. Bull. 69:155-164.

Kristensen, M. 1920. Harpestræng: Gamle danske urtebøger, stenbøger og kogebøger. H. H. Thieles Bogtrykkeri, Copenhagen, Danmark. 326 sidor.

Lange, J. 1999. Kulturplanternes indførselshistorie i Danmark (Introduction History of Cultivated Plants in Denmark), 2nd ed. DSR Forlag, Frederiksberg, Danmark. 477 sidor.

Lin, C.-M, J. F. Preston, och C.-I. Wei. 2000. Antibacterial mechanism of Allyl isothiocyanate. J. Food Prot. 63:727-734.

Linnaeus C., 1755. Flora Svecica, Svensk flora Systematisk framställning av Växterna i konungariket Sverige. 2 ed. Lars Salvius, Stockholm.

Livsmedelsverket. 2010. Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas version 04.1.1 Insamlad 10 april, 2010, från http://www.kalorier. net/articles/view.asp?articleid=13

Lucasz L., och W. M., Szymanski. 2007. Wild vascular plants gathered for consumption in the Polish countryside: A review. J Ethnobiol. Ethnomed. 3:17.

Löfgren, J. 2009. Kulturväxternas införsel till Norden: Svenska klosterträdgårdar under tidig medeltid. Student essay, Department of Conservation, Göteborgs universitet, Sverige, 40 sidor.

Marosi, O. 2008. The signi?cance and possibilities of horseradish production in Hajdusag planting area. Student essay, University of Debrecen, Ungern. 68 sidor.

Meyer, F. G., E. Emmart Trueblood och J. L. Heller. 1999. The Great Herbal of Leonhart Fuchs: De historia stirpium commentarii insignes, 1542 (Notable Commentaries on the History of Plants), vol. 1: Commentary. Stanford University Press, Stanford, CA. Sidan 509.

Moerman, D.E. 1998. Native American Ethnobotany, Timber Press, Portland, Oregon. p. 92.

Mossberg, B., och Stenberg. 2003. Den nya Nordiska floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm, Sverige. Sidan 216.

Nilsson, J., K. Olsson, G. Engqvist, J. Ekvall, M. Olsson, M. Nyman, och B. Åkesson. 2006. Variation in the content of glucosinolates, hydroxycinnamic acids, carotenoids, total antioxidant capacity and low-molecular-weight carbohydrates in Brassica vegetables. J. Sci. Food Agric. 86:528-538.

Oregon State University. Commercial vegetable production guides: Horseradish Armoracia rusticana. Web publication. Insamlad 24 april 2010, from.http:// oregonstate.edu/Dept/NWREC/horserad.html.

Palmstruch, J.W. and C. Quensel. 1805. Svensk Botanik. Volume 4. C. Delén, Stockholm. p. 242. (In Swedish).

Pedersen, C. 1533. En Nøttelig Lægebog faar Fattige och Rige (Malmö). Facsimile edition 1933. Levin & Munksgaard, Copenhagen. 184p.

Rylander Hansen, G., och O. Lyshede. 2005. Staerk Botanik-om det der Bider på Tungen. URT 29:132-138.

Sampliner, D., och A. Miller. 2009. Ethnobotany of horseradish (Armoracia rusticana, Brassicaceae) and its wild relatives (Armoracia spp.): Reproductive biology and local users in their native ranges. Econ. Bot. 63:303-313.

Schaffer, A. 1981. The history of horseradish as a bitter herb of Passover. Gesher 8:217–237.

Schweiger, A., och S. Kammerer. 1998. Hildegard av Bingens Örtabok: Förebygg och hela. Cordia, Stockholm, Sweden. Sidan 112–113.

Shehata, A., R. M. S. Mulwa, M. Babadoost, M. Uschanski, M. A. Norton, R. Skirvin, och S. A. Walters. 2009. Horseradish: Botany, horticulture, breeding. Hortic. Rev. 35:221–261.

Shin, I. S., J. S. Han, K. D. Choi, D. H. Chung, G. P. Choi, och J. Ahn. 2010. Effects of isothiocyanates from horseradish (Armoracia rusticana) on the quality and shelf life of tofu. Food Contr. 21:1081–1086.

Srivastava, S. K., D. Xiao, K. L. Lew, P. Hershberger, D. M. Kokkinakis, C. S. Johnson, D. L. Trump, et al. 2003. Allyl Isothiocyanate, a constituent of cruciferous vegetables, inhibits growth of PC-3 human prostate cancer xenografts in vivo. Carcinogenesis 24:1665-1670.

Statens Jordbruksverk. 2009. Sveriges of?ciella statistik. Statistiska meddelanden. JO 33 SM 0901 (The 2008 Horticultural Census). Sidan 18.

Sumner, J. 2004. American Household Botany: A History of Useful Plants 1620-1900. Timber Press, Portland, OR. Sidan 29-30.

Talalay, P., och J. W. Fahey. 2001. Phytochemicals from cruciferous plants protect against cancer by modulating carcinogen metabolism. J. Nutr. 131: 3027-3033.

Tillhagen, C.-H. 1977. Folklig Läkekonst. 3rd ed. LT Förlag, Stockholm, Sverige. 378 sidor.

Villner, K. 1986. Blod, Kryddor och Sot: Läkekonst för 350 år sedan. Carlsson Bokförlag AB, Stockholm, Sverige.

Vogel, G. 1996. Handbuch des speziellen Gemüsebaues. Eugen Ulmer GmbH & Co, Stuttgart, Germany. Sidan 381-390.

Wedelsbäck Bladh, K. 2014. Biodiversity in Nordic Horseradish Studies with Respect to Conservation and Utilization. Doctoral thesis No.2014:97 Faculty of Landscape Architecture, Horticulture and Crop Production Science. SLU Service/Repro, Alnarp. ISBN 978-91-576-8142-3

Ward, S. M., P. J. Delaquis, R. A. Holley, och G. Mazza. 1999. Inhibition of spoilage and pathogenic bacteria on agar and pre-cooked roast beef by volatile horseradish distillates. Food Res. Int. 31:19-26.

Weil, M. J., Y. Zhang, och M. G. Nair. 2005. Tumor cell proliferation and cyclooxygenase inhibitory constituents in horseradish (Armoracia rusticana) and wasabi (Wasabia japonica). J. Agric. Food Chem. 53:1440-1444.

Woodall, J. 1639. The Surgeons Mate, or Military Domestic Surgery, London. Web publication. Insamlad 2 mars, 2010 från http://www.mc.vanderbilt.edu/ biolib/hc/journeys/book6.html

Wu, H., G.-A. Zhang, S. Zeng, och K. Lin. 2009. Extraction of allyl isothiocyanate from horseradish (Armoracia rusticana) and its fumigant insecticidal activity on four stored-product pests of paddy. Pest Manag. Sci. 65:1003-1008.

Yu, E. Y., I. J. Pickering, G. N. George, och R. C. Prince. 2001. In situ observation of the generation of isothiocyanates from sinigrin in horseradish and wasabi. Biochim. Biophys. Acta. 1527:156-160.

Åsen, P. A. 2007. Historiske mat- og krydderplanter på Agder. In J. H. Munksgaard och K. Pabst, eds. Vår barndoms have. Årsbok 2007. Mat og Matkultur på Agder. Vest-Agder-museet Kristiansand